Jag var bara 19 år när jag blev gravid första gången. Året var 1981 och beräknad förlossning skulle bli augusti 1982.
Den 1 juni 1982 skulle jag fylla 20 och jag och min pojkvän hade planerat ett jätteparty. Han fyllde också år den 1 juni men var 5 år äldre. Alla våra vänner var inbjudna och livet var toppen. Magen växte och barnet sparkade som en liten tok. Jag var då i 28:onde veckan. Vagn och spjälsäng var redan inköpta och stod bäddade och klara.
Kvällen den 27 maj sparkade han extra mycket och man kunde se hans små fötter röra sig i magen. Morgonen efter kändes ingenting. Bara en tom känsla. Vi hade en tid hos barnmorskan och hon kunde inte höra något hjärtljud och skickade iväg oss till akuten. Där plockade man fram all utrustning man hade och konstaterade att barnet hade dött under natten. Jag fick valmöjligheten att stanna och föda barnet på en gång eller komma tillbaka den 29 maj.
Jag hade svårt att ta till mig att barnet var dött och åkte istället som vanligt till jobbet. Därefter hade jag tid hos frissan för att göra mig fin till födelsedagen och festen. Frisören pratade glatt på om hur kul det var att jag var gravid och jag höll med. Jag hade fortfarande inte tagit till mig vad som hänt.
Morgonen den 29 maj började jag få ont i magen och vi åkte direkt till förlossningen. Efter 28 timmars kämpande med värkar kom han då äntligen ut. Vår lille son Johan föddes den 30 maj två dagar innan jag skulle fylla 20.
Då först gick det upp för mig att han var död. Det vackraste barnet på jorden skulle aldrig få ligga i sin fina vagn eller säng. Lille Johan ligger begravd och fick aldrig känna sin mor och fars kärlek.
Jag blev återigen gravid 1983 och nu väntade jag tvillingar.
I vecka 15 fick jag en liten blödning och åkte till akuten. Där fick jag den mest underliga rekommendation jag någonsin hört: Ta ett kex och gå hem och lägg dig.
Blödningen gick över så småningom och jag jobbade på som vanligt. När jag var i 21 veckan gick vattnet och jag fick åka till akuten igen. Förlossningen hade börjat och den gick inte att stoppa. Den här gången fattade jag direkt att det skulle gå illa och jag fick chockfeber på nästan 42 grader.
Första lilla pojken som kom dog i mina armar efter några sekunder och den andra var redan död när han kom ut. Återigen hade jag mist mina barn. Den 3 augusti 1983 försvann mitt hopp om barn. Istället fick jag en ny dag då jag sörjer varje år. Orsaken till båda "missfallen" var streptokocker och tydligen inget de kunde eller ville bota.
Nu, 2008 känns det lika jobbigt . Sorgen är svår och många tycker att jag borde ha kommit över händelserna men det gör man aldrig. 30 maj och 3 aug kommer alltid att vara sorgedagar för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar