Vem/vilka är skyldiga?

Det har gått drygt 30 år sedan min far våldtog mig för sista gången. Jag var då 17 år och flyttade ihop med en kille bara för att få komma hemifrån. Att jag skulle berätta för min pojkvän var inte att tänka på eftersom jag blivit hårt tuktad av min far redan från början att aldrig berätta för någon

Första gången min far försökte sig på ett övergrepp var jag 11 år. Jag kände redan då att detta inte var rätt och gick genast till min mor och berättade att far hade tafsat på mina bröst. Min mors respons var att ge mig en örfil och säga åt mig att vara tyst. Jag vågade inte ta upp ämnet med henne igen förrän 15 år senare.

Under åren mellan jag var 11 till 17 pågick dessa våldtäkter ett par gånger i veckan. Ibland fick jag sprit innan och då kändes det lite lättare eftersom man inte riktigt var med. Det kunde också hända att far gav mig lite extra fickpengar för att jag skulle bli gladare.

På somrarna var vi oftast på vårt landställe och där var det enkelt att ta med mig ut i skogen och sätta på mig mot ett träd utan att någon märkte nåt. Att jag mådde psykiskt dåligt var det ingen som brydde sig om fast det syntes väldigt tydligt. Jag var en nagelrivare av stort format och hade inte en nagel kvar på mina tår. Ofta fick jag åka till akuten för att jag fick inflammationer i de köttslamsor som fanns kvar. Läkarna blev till slut arga och snart vågade jag mig inte dit igen utan led hellre av smärtan.

Min far arbetade i stan i veckorna när vi andra var på landet och en dag kom min kompis och ringde på. Han öppnade och släppte in henne utan att nämna att jag inte var hemma. Väl inne blev hon bjuden på grogg och när hon var så full att hon inte kunde protestera våldtog han även henne. Hon var då 13 år. Efter några dagar tog hon mod till sig och berättade för sin mamma vad som hänt. Hennes mamma valde att INTE göra någon anmälan till polisen för MIN skull.

Idag är min far död sedan ett par år tillbaka. Jag hade ingen kontakt med honom de senaste åren och har därför inte kunnat konfrontera honom.

Vem är då den skyldige?

Jag: Nej, inte jag. Jag kunde inte göra något. Jag hade försökt berätta men fick stryk för att jag sa något.

Mamma: Ja, absolut. Om hon hade tagit tag i saken redan när jag berättade första gången hade detta aldrig hänt. Hon valde istället att låta det fortgå så hon själv skulle slippa ha sex men honom.

Läkarna: Ja, de borde ha förstått att något var på tok. En person som kommer utan tånaglar med inflammationer var och varannan vecka mår inte bra.

Min kompis mamma: Ja, hade hon gjort en polisanmälan hade det tagit slut betydligt tidigare.

Pappa: Ja definitivt, fast frågan är om han egentligen förstod vad han gjorde. Det måste ju vara något fel i huvudet på en person som gör så mot sin egen dotter.

Det finns många inblandade i sådana här fall och vid minsta lilla antydan MÅSTE man ta reda på vad som händer. En liten människas liv vilar på de vuxnas ansvar att göra det som är rätt. Låt inte detta hända andra utan ta ditt ansvar när du behöver.

Jag kommer att återkomma till det här ämnet fler gånger.

Mina tre älskade söner

Jag var bara 19 år när jag blev gravid första gången. Året var 1981 och beräknad förlossning skulle bli augusti 1982.

Den 1 juni 1982 skulle jag fylla 20 och jag och min pojkvän hade planerat ett jätteparty. Han fyllde också år den 1 juni men var 5 år äldre. Alla våra vänner var inbjudna och livet var toppen. Magen växte och barnet sparkade som en liten tok. Jag var då i 28:onde veckan. Vagn och spjälsäng var redan inköpta och stod bäddade och klara.

Kvällen den 27 maj sparkade han extra mycket och man kunde se hans små fötter röra sig i magen. Morgonen efter kändes ingenting. Bara en tom känsla. Vi hade en tid hos barnmorskan och hon kunde inte höra något hjärtljud och skickade iväg oss till akuten. Där plockade man fram all utrustning man hade och konstaterade att barnet hade dött under natten. Jag fick valmöjligheten att stanna och föda barnet på en gång eller komma tillbaka den 29 maj.

Jag hade svårt att ta till mig att barnet var dött och åkte istället som vanligt till jobbet. Därefter hade jag tid hos frissan för att göra mig fin till födelsedagen och festen. Frisören pratade glatt på om hur kul det var att jag var gravid och jag höll med. Jag hade fortfarande inte tagit till mig vad som hänt.

Morgonen den 29 maj började jag få ont i magen och vi åkte direkt till förlossningen. Efter 28 timmars kämpande med värkar kom han då äntligen ut. Vår lille son Johan föddes den 30 maj två dagar innan jag skulle fylla 20.

Då först gick det upp för mig att han var död. Det vackraste barnet på jorden skulle aldrig få ligga i sin fina vagn eller säng. Lille Johan ligger begravd och fick aldrig känna sin mor och fars kärlek.

Jag blev återigen gravid 1983 och nu väntade jag tvillingar.

I vecka 15 fick jag en liten blödning och åkte till akuten. Där fick jag den mest underliga rekommendation jag någonsin hört: Ta ett kex och gå hem och lägg dig.

Blödningen gick över så småningom och jag jobbade på som vanligt. När jag var i 21 veckan gick vattnet och jag fick åka till akuten igen. Förlossningen hade börjat och den gick inte att stoppa. Den här gången fattade jag direkt att det skulle gå illa och jag fick chockfeber på nästan 42 grader.

Första lilla pojken som kom dog i mina armar efter några sekunder och den andra var redan död när han kom ut. Återigen hade jag mist mina barn. Den 3 augusti 1983 försvann mitt hopp om barn. Istället fick jag en ny dag då jag sörjer varje år. Orsaken till båda "missfallen" var streptokocker och tydligen inget de kunde eller ville bota.

Nu, 2008 känns det lika jobbigt . Sorgen är svår och många tycker att jag borde ha kommit över händelserna men det gör man aldrig. 30 maj och 3 aug kommer alltid att vara sorgedagar för mig.

Varför kom just denna Blog till?

Satt framför Tv:n igår morse och tittade på Marcus Birro som berättade om hans och Jonnas kamp att få barn. Han berättade om de två barnen de mist innan de hann födas och att de nu var gravida igen. Efter programmet satt jag och läste chatten med honom och fick då reda på adressen till Jonnas blog. Har ni inte läst hennes blog är det nog läge att ni börjar nu.
Jag satte mig ner och läste hennes blog tills ögonen höll på att falla isär. Vilka fantastiska människor de är som har mod och ork att öppet berätta om den sorg och glädje som de ju dagligen måste gå igenom. Från och men nu kommer jag följa deras oro och längtan efter Mini. LYCKA TILL NI BÅDA.

Önskar att jag själv haft den styrkan när jag var yngre och själv blev drabbad av både missfall och annat.

Det här måste ju vara det perfekta sättet att bli av med en del känslor man har laddat upp inom sig och som nästan pyser över ibland. Tänk vad fantastiskt att kunna ösa ut en massa rappakalja om allt och inget. Så se upp där nere, imorgon börjar jag.