Mitt allt här i livet

Jag kan ju inte bara skriva om elände och bedrövelser. Ett eller annat roligt måste ju ha hänt även mig.

Jaaaaadåååå. För snart 2 år sedan fick jag hem min älskade adoptivson från Vietnam. Väntan på honom hade varat under väldigt lång tid eftersom papper hade kommit fel och andra saker gått snett (min vanliga tur) men det är en helt annan historia. Reste i början av december 2006 ner till Vietnam för att få hämta hem min efterlängtade son. Den 12 december fick jag träffa honom för första gången och där kan man snacka om kärlek vid första ögonkastet.

Jösses, vilken liten raring. Vid en ceremoni den 14 december blev han min enligt Vietnamesiska papper och han var nu min son under mitt skydd och ansvar. Det var en orolig början innan vi lärde oss att förstå varandra men han hade lätt för att lära och var också duktig på att visa med kropp och uttryck vad han ville. Dagen före nyårsafton landade vi på Arlanda och var ÄNTLIGEN hemma på riktigt.

Tänk att det snart gått 2 år. Jag har här hemma en pigg (snart) 5-åring som är den största mammagris (på ett bra sätt) man kan tänka sig och som trivs med kompisar och är mycket poppis på dagis.

Jag älskar honom över allt annat och hade inte ens i min vildaste fantasi kunnat tro eller hoppas på jag skulle få bli mamma till den här underbara gossen. ATT JUST JAG BLEV UTVALD ATT FÅ BLI HANS MAMMA. Ett lyckorus går genom kroppen. Extra lycklig känner man sig ju nu när man vet att inga fler adoptioner ska genomföras från Vietnam. Vilken tur att JAG hann få hem min son i tid. Tyvärr finns det andra familjer som stått i Vietnamkön som nu blir utan barn och med dessa familjer lider jag verkligen. Jag vet hur svårt det är att mista ett barn.

Konstigt hur livet kan bli egentligen. Ett liv som startat så dåligt och sedan fortsatt vara uselt i över 40 år verkar äntligen ha fått en vändning. Jag tänker dock inte ta ut segern i förskott men jag kan lova att jag njuter av varje dag just nu.