Fars Dag

Vem fan har hittat på spektaklet med Fars Dag och Mors Dag.....

Idag ska man alltså uppvakta sin far med presenter och kramar och det ska ätas tårta och mysas och, och, och etc.

Vi som inte vill hedra våra fäder då? Vad ska vi göra. Låtsas som om den här dagen inte finns eller bara förtränga allt det onda våra fäder gjort oss. Hålla oss i skymundan och knyta våra nävar för att inte skrika högt.

Visst, det är Fars Dag även för oss men inte på ett roligt vis. Vi blir påminda om det helvete våra pappor gjort vårt liv till. Om de gånger han trängde in i våra kroppar och våldtog oss under våldsamma protester. Om de gånger han nästan slog oss gula och blå för att vi varit ute 15 min för länge på kvällen. Om den kärlek som under åren byttes till rent hat och som kommer att förfölja oss resten av vårt liv.

Men hur usel vore inte jag om du inte fick någonting idag så här kommer en dikt riktad bara till dig:

Det fanns två träd härutanför
som föreställde mig
ett var litet och sårbart
det andra stort och starkt.

Du sparkade det lilla trädet
du skymfade dess existens
löven slet du av
utan tanke på dess framtid.

När alla löv var borta
och trädet stod där naket
fortsatte du att skymfa
och barken föll då av.

Men du var inte nöjd ändå
för stammen fanns ju kvar
du hämtade en såg
och stammen kapade av.

Det lilla trädet var jag en gång
nu har jag blivit stor
jag fortsätter att växa
men du finns inte kvar.

Jag är trädet som är stort och starkt
trots plågan från din såg
jag lyckades bli grön och grann
men glömmer gör jag ej.

Ja, käre far...det är din dag idag.

Mitt allt här i livet

Jag kan ju inte bara skriva om elände och bedrövelser. Ett eller annat roligt måste ju ha hänt även mig.

Jaaaaadåååå. För snart 2 år sedan fick jag hem min älskade adoptivson från Vietnam. Väntan på honom hade varat under väldigt lång tid eftersom papper hade kommit fel och andra saker gått snett (min vanliga tur) men det är en helt annan historia. Reste i början av december 2006 ner till Vietnam för att få hämta hem min efterlängtade son. Den 12 december fick jag träffa honom för första gången och där kan man snacka om kärlek vid första ögonkastet.

Jösses, vilken liten raring. Vid en ceremoni den 14 december blev han min enligt Vietnamesiska papper och han var nu min son under mitt skydd och ansvar. Det var en orolig början innan vi lärde oss att förstå varandra men han hade lätt för att lära och var också duktig på att visa med kropp och uttryck vad han ville. Dagen före nyårsafton landade vi på Arlanda och var ÄNTLIGEN hemma på riktigt.

Tänk att det snart gått 2 år. Jag har här hemma en pigg (snart) 5-åring som är den största mammagris (på ett bra sätt) man kan tänka sig och som trivs med kompisar och är mycket poppis på dagis.

Jag älskar honom över allt annat och hade inte ens i min vildaste fantasi kunnat tro eller hoppas på jag skulle få bli mamma till den här underbara gossen. ATT JUST JAG BLEV UTVALD ATT FÅ BLI HANS MAMMA. Ett lyckorus går genom kroppen. Extra lycklig känner man sig ju nu när man vet att inga fler adoptioner ska genomföras från Vietnam. Vilken tur att JAG hann få hem min son i tid. Tyvärr finns det andra familjer som stått i Vietnamkön som nu blir utan barn och med dessa familjer lider jag verkligen. Jag vet hur svårt det är att mista ett barn.

Konstigt hur livet kan bli egentligen. Ett liv som startat så dåligt och sedan fortsatt vara uselt i över 40 år verkar äntligen ha fått en vändning. Jag tänker dock inte ta ut segern i förskott men jag kan lova att jag njuter av varje dag just nu.

Mors Dag

För första gången på över 40 år fick inte att min mor blommor på Mors Dag. Hon blev säkert ledsen och besviken men hon hade sig själv att skylla.

Som man tidigare har kunnat läsa under ämnet Incest gav min mor mig en örfil när jag berättade att min pappa tafsat på mig. Dessutom skulle jag aldrig nämna ämnet igen sa hon.

För ca 6 månader sedan talades vi vid per telefon och då kom ämnet upp igen. Vi har trots allt haft en bra kontakt under alla år. Vid telefonsamtalet uppkom som sagt ämnet igen och min mor undrade hur länge jag skulle hålla på att tjata om det där. Jag försökte förklara på ett vänligt sätt att det här kommer att förfölja mig resten av mitt liv. Det är ingenting man bara glömmer.

Hennes nästa replik var då: DU LJUGER, DU HAR ALDRIG BERÄTTAT FÖR MIG FÖRRÄN DU BLEV VUXEN. Hon har alltså helt glömt örfilen som hon gav mig och kallar mig dessutom för lögnare.

Detta blev för mycket för mig och jag harknappt någon kontakt med henne längre. Efter att ha pratat med varandra i telefonen varje dag hörs vi nu nästan aldrig.

Nu när Fars Dag närmar sig med stormsteg kommer åter känslorna upp och att prata med mamma är ju totalt meningslöst. Hon har ingen empati med något som har drabbat mig. Konstigt ändå för hade det handlat om någon av mina bröder hade allt varit helt annorlunda. Hennes små gullgossar.

Just idag känner jag en sån ilska över att behöva vara hennes dotter att jag helst av allt bara skulle vilja skrika rakt ut och kasta porslinstallrikar i väggen. Men det hjälper ju inte...